All denna dekadens....varför?
Till vilken nytta?
Ingen bryr sig, systemet tillgodohåller oss med sin veckoliga dos av värklighetsflykt.
Aldrig mer säger jag bara, men ändå kommer jag stå där som en idiot och vänta nästa gång.
De håller oss i schack genom att hålla oss beroende..beroende av skit, floskler och total missär...
Vi är alla körda, men tack för att på domedagen så kommer Gud att peka på dem som inte är värdiga och lämna kvar dem, vem vet....kanske blir man kvar själv, men då är det lika bra, Dekadensen är för överhängande för att igonoreras, så många kommer falla offer för den innan det är slut, för många nästan.
Det är med tårar på mina händer som jag skriver sanningen, jag kommer aldrig att hinna berätta för min far hur mycket jag faktiskt älskar honom.
Jag vågar helt enkelt inte, han är mitt allt, han har räddat mig hela mitt liv men jag kommer aldrig ens kunna säga det rakt i hans ansikte, Jag skäms så mycket för migsjälv varje dag, jag har missat hela livet och jag fattar fortfarande inte vad som hänt....jag kommer aldrig kunna leva igen. Men jag kommer få leva med skammen resten av mitt liv och in i döden.
Hur mycket jag än vill så kan jag aldrig säga det, han betyder allt för mig...han är min hjälte, den enda hjälten som faktiskt betyder något, den enda hjälten som faktiskt är äkta!
Och ändå kommer jag aldrig kunna säga "jag älskar dig" upp i hans ansikte, jag gråter....Jag har aldrig gråtit å någon annans vägnar men han, fyfan vad jag älskar honom.
Det kvittar vad någon annan jävla fan säger, Han är så jävla underbar! Ingen kan någonsin bli som honom, han är min hjälte!
Han kanske inte fanns där i person hela tiden, men i mitt hjärta har han fan alltid funnits. Utan ett jävla ord har han alltid stått där, tyst och trygg. Stark och stolt!
Med obestridd kärlek och välvilja i sina ögon.
Han må ha förlorat hela min barndom till oerfarenhet och omognad för faderskap. Men det spelar ingen roll för mig, han är fortfarande mitt allt, min hjälte, min far.
Om jag fick en önskan så skulle det vara att han fick vara stolt över mig en enda gång innan jag dör.. Att jag får göra en enda handling som kan få oss att bara se på varandra och känna samma sak. Och ge honom samma respekt för mig som jag har för honom...
Hela mitt liv försökte jag ha en far men jag fick alltid en farsa....
No comments:
Post a Comment